För långt bort för att nå men för nära för att släppa taget

Jag känner hur jag är påväg att gå sönder och jag vet inte hur jag ska stoppa det. Hatar hur det hela tiden går upp och ner som en studsboll och det blir allt svårare för mig att lyfta från marken varje gång jag hamnar där. Det krävs så lite för att få mig må så sjukt dåligt. Jag försöker hitta mitt självförtroende som jag tappat någonstans på vägen för utan det kommer jag aldrig att fungera igen.

Jag saknar dig så enormt pappa. Jag vill ha dig här för då skulle allt kännas så mycke bättre. Som någon nära så fint sa "en pappa är så viktig, det är något man måste ha" Jag dog lite inuti när jag hörde henne säga dom orden. Hur gör man då om man inte har någon? om man måste ha något som inte går att få? Är man då dömd till att fölora? ibland känns det så..

Men det finns en otroligt fin människa som ger mig så mycke och som gör mig lycklig men nackdelen med att ha något så fint är man blir så rädd att förlora det.  Jag kanske sabbar det just för min rädsla att visa mig sårbar. Men jag lär mig av alla miljoner fel jag gör varje dag så jag hoppas att han ser hur mycke jag försöker.



Det handlar om att duga


Stolt över mig själv som tog blodprov idag!



"Du kommer att döda mig"

Jag vet att jag kommer döda dig, men hur ska jag stoppa det? är det verkligen mitt fel? är jag ond? eller vill du bara att jag ska känna mig så? Jag blir så lendsen när jag tänker på hur du fortfarande kan få mig må så dåligt.
Det är  precis som förut fast vi har bara bytt roller! Nu står du där jag stod för länge sedan med hjärtat i handen, Nu är det jag som inte vill ta emot det. Du skyller på så mycke men jag kan inte hjälpa att undra om det någonsinn var kärlek? kanske var det bara 2 personer som trivdes ihop men som kanske var för olika för att det skulle bli något mera än bara det.
men nu förstör du allt som var bra, du förstör allt som var fint med din illska.
Du kan skylla allt på mig det känns bättre för dig men riktig kärlek är mer än så!


vi snöar bort

Jag drunknar i snön
solen lyser så sällan
Man glömmer lätt hur det var
när solen sken och värmde våra hjärtan
Mörkret kanske är till för att dölja våra tårar
det påminner oss om det vi förlorat.
när mörket faller över mig
Rinner du ner för mina kinder i tusen tårar
När solen skiner då synns du
på mitt leénde.
som en stjärna finns du alltid där
även om vi inte alltid ser dig här.


Det gör ont i mig när jag vet att det gör ont i dig!


Just because we can't be friends dosent mean we aren't



Sjunker lite lägre för varenda gång jag vänder om, Men jag vänder om, än en gång..

Bio igår med david, mys. Men kom hem till en tom lägenhet vilket inte var lika trevligt. Efter ett tag kom mamma hem som tur var! Gick och la mig fast jag inte alls var trött, stod inte ut med att bara sitta framför datorn och tråka. Såg verkligen fram emot ikväll men just nu känner jag mig så konstig..deppig eller orolig.. Aja hoppas att det går över och att tjejrna vill följa med ikväll! det skulle ju vara rätt tråkigt att gå själv liksom.

Ska dra till Liljeholmen nu hej hej.

Finns så många man bara glömmer, Men som man tänker på ibland..undrar vad dom gör just nu!




Om du visste hur det var






Ångest

Saknad

Kyla

Rädsla

hopp

Kärlek

rme


Finns du där, eller är det bara något dom säger...


I hear in my mind all of these voices And it breaks my heart


why you had to be sick today baby!


Bästa

Inte längre 18! Igår var bäääst. Det kunde inte blivit en mer lyckad kväll. Oskar var grym och alla mina fina vänner var där. Vi dansade tills vi var helt slut. Oklart var klockan var när vi drog hem men jag fick iaf sällskap av lovisen som har slappat framför the hills hela dagen med mig. Det var ett tag sen jag var så här bakis så det får nog bli en lugn kväll hemma. Ska tvätta om ett tag sen ner och handla med mamma och kanske hyr någon film. Hoppas alla får en trevlig lördagkväll!





Snart inte 18 längre



Jag älskar den här bilden för jag ser så himla glad och lycklig ut. Det är svårt att tänka att bakom det där lendet rasade jag samman. Dagen innan min 18årsdag fick jag reda på att mina föräldrar skulle skiljas. Min familja skulle splittras, MIN familja skulle inte längre vara hel. Det är svårt att föreställa sig att efter 18 år skulle mina föräldrar nu gå var sin väg. Jag kunde inte förstå att efter allt vi gått igenom som familja och alla berg vi har klättar upp för tillsammans, efter allt skulle vi nu dela på oss. Först blev jag ledsen men sedan kom illskan. Jag var så arg på mamma för att hon hade förstört något så vackert, för just då kändes allt som att det var mammas fel. Jag var ledsen för pappas skull, jag var så rädd att han skulle vara ledsen, gråta eller känna sig otillräklig. Det var så jag kände just då. Men jag förstod, Jag förstod att deras kärlek hade brunnit ut och att nu när jag och min bror  var stora fanns det inte längre någon anledning för dom att hålla ihop. Dom bråkade nästan aldrig dom skrek inte på varann men dom var inte  kära längre det var bara så det var. Men jag var arg, arg på mamma för att hon hade släppt den bomben dagen innan min födelsedag. Jag var så lyckig jag skulle ju fylla 18 år och allt vad det innebär men så togs lite av den lyckan ifrån mig när vi satt där i soffan. Men jag skulle vara stark som alltid, ja sa till mig själv att jag skulle skratta och inte gråta och så lyckades jag med det. Mycket tack vare mina fina vänner som gjorde min dag till den bästa som den kunde med allt som var. Men tänk om jag visst då vad jag visste nu. Hur allt på ett år skulle förändras till ett helvete. Tänk om jag visste då hur mitt liv var nu och sorgen som finns där heltiden. Tänk om jag visste då att min pappa inte skulle vara med på min 19årsdag. Det kommer att kännas i hjärtat imorgon när det bara är mamma som kommer in till mig på morgonen och sjunger med frukostbrickan och packeten i handen. Det kommer att kännas tommt när inte du står bredvid och sjunger ja må hon leva. Så mycke du missar här på jorden pappa, du borde vara här. Och mamma jag vet nu att det inte var ditt fel.

Saknar dig varje dag pappa.


RSS 2.0